Kära Ylva.

Jag har tänkt och tänkt, tills jag trott att mitt huvud skulle gå i bitar.

Jag har varit så arg på dig, jag har svurit, jag har känt hat. Men jag har också kastats tillbaka, sett alla våra minnen, jag har också skrattat, gråtit, känt ånger. 

Hur som helst har jag tänkt, och detta är vad jag kommit fram till. Detta är till dig: 

 

Du kanske inte vet om det, jag har kanske inte varit så tydlig med det. Jag är svår på det sättet, jag är svår för att jag inte gillar att tala om mina känslor. Jag gillar inte att visa dem. Jag håller dem inom mig, som om de vore mina djupaste hemligheter. 

 

Du kanske inte vet om det, men jag har alltid accepterat dig. Det kanske inte har verkat så, det kanske inte har synts på utsidan, men du har alltid haft en plats hos oss. Enda sedan den dagen då Anna fann dig gråtandes på granntomten, sedan den dagen då hon bjöd in dig i vårt hem. Sedan den dagen då du blev hennes bästa vän. 

 

Du kanske inte vet om det, men trots att jag varit isolerad, kall och svår, så har jag alltid känt ett asnvar över dig. Som om att du är något jag måste skydda. Du var och är min systers bästa vän. Du är något av det dyrbaraste i världen för det som är det dyrbaraste i världen för mig. Alltså är du även dyrbar för mig. 

 

 

De fruktansvärda saker du gjort mot mig och Anna har sårat fler än du tror och påverkat oss mer än jag trodde var möjligt. Jag trodde inte att en liten hatblogg skulle krypa in under skinnet på mig, att det skulle röra mig överhuvudtaget. Jag hade fel. 

Till en början, när jag inte visste vem det var som låg bakom www.malmoarkallareandutror.blogg.se var det inget annat än ännu en person som hatade mig. Vilket inte var något nytt, inte för min del. Men sen, när det spred sig, när alla i skolan började prata om det, när alla började se mig som ett freak, som ett monster. När till och med min syster blev indragen i det hela, det var droppen för mig. 

Jag började isolera mig, mer än jag tidigare gjort. Jag började ta mer piller, allt för att hålla ångestattackerna borta. Jag började gå i sömnen. Jag började göra det som jag var så rädd för att göra, det som jag kämpade så hårt för att komma bort från. Att skydda alla från. 

Du hade alltså inte helt fel i din blogg, allt detta snökaos var skapat av mig, jag erkänner. Men det var omedvetet, detta var något jag gjorde i sömnen, när jag var i någon slags trans. Jag vet, jag kan skylla på medicinerna, på sömnproblemen, på dig. Men sanningen är att jag är den skyldiga. Men sanningen är även att jag aldrig någonsin menat att göra illa någon. Och det tror jag att även du vet, innerst inne. 

 

Hur som helst... Det jag ville komma fram till är att du inte bara orsakat mig smärta med allt det här. Du fick mig att öppna ögonen och inse att jag måste ta vara på det som faktiskt betyder något för mig här i livet. Du fick mig att våga slå mig fri från alla väggar jag satt upp runtomkring mig. Du fick mig att våga ta steget och nå ut till personen som betyder mest av allt för mig - Anna. 

Du förde oss samman igen. Något jag aldrig trodde skulle hända. 

Det tog tid, men nu när vi har återförts är vi oskiljaktiga igen, och det har jag dig att tacka för. Det kommer jag att vara dig evigt tacksam för. 

 

 

Du kanske inte vet det, men jag förstår dig. Alla är vi människor, alla gör vi fel. 

 

Du kanske inte vet det, men jag förlåter dig. Du är som en syster för mig.