Jag vet inte var jag ska börja. Det har hänt så mycket det senaste. Ge mig ett ögonblick bara.. Låt mig sortera mina tankar, de är så många just nu, för många, som om att de inte ryms inuti mitt huvud, som att hela jag ska explodera. 

 

Okej. 

 

Låt mig börja där vi avslutade sist. 

När jag fann mig själv vilsen och rädd, mitt i parken, iskall och halvnaken så väcktes något inom mig. Känslorna inom mig svämmade över, jag var arg, rädd, besviken... Uppgiven. Men samtidigt kände jag att jag hade fått nog. I flera år har jag låst ute den enda personen jag har kvar i mitt liv som jag verkligen älskar. Den enda familjen jag har kvar. För vad? För lite is? 

En gång när vi var små, när vi lekte tillsammans, jag och Anna, så skedde en olycka. En olycka som så lätt kan hända vid vilda lekar, som med alla barn, med eller utan magiska krafter. Jag menade aldrig någonsin att skada henne, men våra föräldrar var mindre förstående. Misstolka mig inte, jag klandrar dem inte. De älskade sina barn över allt i världen och skyddade oss till varje pris. Även om det skulle slita vår relation i stycken. 
Jag och min syster brukade vara oskiljaktiga, vi var något mer än bara bästa vänner, vi var systrar. Kärleken mellan två systrar är obeskrivbar, bandet mellan oss var starkare än allt i världen, och till och med efter allt som hänt mellan oss, efter att ha tvingats att leva isär i över tio år så lever vår kärlek fortfarande kvar.

 

När jag återfunnit mitt medvetande och insåg att jag befann mig i parken och vad som hade hänt, vad jag orsakat, fanns det bara en utväg. Det fanns bara en person som skulle förstå mig, som skulle stå på min sida. Anna. Jag sprang så fort mina ben kunde bära mig, genom stan, till Annas trygga lägenhet, och där stod hon. Precis som om att hon visste att jag var på väg, att något hade hänt, stod hon i dörröppningen med hennes varma blick och ett försiktigt leende. Den dagen stannade jag hos Anna. Den dagen pratade vi igenom allt. Den dagen hittade vi tillbaka till varandra igen. 

 

Igår besökte vi mammas och pappas grav. Vi har aldrig varit där tillsammans förut, inte sedan begravningen. Det var magiskt på något sätt, att kunna få dela min sorg, mina tankar med någon som faktiskt förstår. Med någon som har gått igenom precis samma sak. Som har förlorat precis samma sak. Vi pyntade graven med nya, vackra blommor, tände några ljus och pratade om barndomsminnen. 

 

Jag tror inte ni förstår.. Känslan av att ha min syster tillbaka. Att jag äntligen vågat trotsa min rädsla och släppa in henne i mitt liv igen. Jag kommer aldrig släppa taget igen, vad som än händer. Aldrig. 

 

 

Det finns så mycket mer jag skulle vilja berätta, men det får vi ta i nästa inlägg. Ta hand om er!