Är detta vad du hade i åtanke när du fick min syster att tro att du skulle vara någon slags vän? Att du skulle vara hennes bästa vän till och med? 
Var det mig du ville åt hela tiden? 
Ditt kräk.

Jag vet att du aldrig har tyckt om mig, jag har känt din blick av avsky hugga mig i ryggen så fort jag gått förbi. Jag vet att du önskar att jag vore död så att du kunde få ha min syster helt för dig själv. 

 

Men en sak har du missat, kära du. 

 

Jag var aldrig din konkurrent, det stod aldrig mellan dig och mig i Annas ögon. Det jag och Anna har är obrytbart, vi är familj, vi kommer alltid att vara familj, vad som än händer. Du däremot... Du har ingenting som binder dig till oss. Ingenting som säger att varken Anna eller jag hade behövt låta dig ta del av våra liv.

 

Anna har alltid varit en varm, kärleksfull själ. Nästan lite naiv, trott att det finns gott inom alla människor. 

Hon släppte in dig i hennes liv, hon delade allt med dig, alla hennes djupaste hemligheter, hon lät dig komma och äta middag hos oss och sova över hemma hos oss när din mamma inte klarade av att ta hand om dig. När hon jobbade sena nätter eller när hon helt enkelt bestämde sig för att inte komma hem överhuvudtaget. Du fick oss alla att gå på ditt lilla spel, du fick oss att tro att du var en god människa med goda avsikter. 

 

Istället tackar du oss genom att bedra den enda personen som någonsin älskat dig, villkorslöst. Istället tackar du oss genom att skriva en hatblogg om mig, och till och med om Anna och våra döda föräldrar. Samma föräldrar som släppte in dig i vårt hus och behandlade dig som deras egen dotter. Samma Anna som kallade dig sin bästa vän, som skulle göra allt för dig, som skulle kunna dö för dig. 

 

Du må tycka att jag är ett monster för att jag inte är som alla andra, för att jag föddes annorlunda. Men Ylva, I hate to break it to you, men du är det enda monstret här.